Hur hamnade jag här?

img_0086

Usch. Den här veckan har varit hemsk. Av vilken anledning? Jag vet inte. Jag är arg och irriterad över ingenting och att ta mig ur sängen känns lika jobbigt som att behöva bestiga ett berg. Jag har plockat upp burken med ångestdämpande flera gånger men inte tagit någon. Jag gillar inte tabletter. Jag gillar inte att mitt humör ska behöva vara beroende av sånt. Sömntabletterna tar jag enbart för att jag inte pallar annars. Men jag gillar dom inte. Ångesten kan jag ändå ta mig igenom om jag verkligen vill. Utan tabletter.

Hur hamnade jag här? Hur blev jag såhär?

Tubecon i Linköping var fruktansvärt. Jag var så himla taggad på att åka dit. Och träffa er. Kramas med er! Men väl där så kände jag mig som en zombie. Jag ville inte träffa människor alls utan låsa in mig på hotellrummet hela helgen. Men jag kämpade emot det och var med på min meet & greet ändå. Och åh vad fina ni är. I slutet rasade allt dock. Jag kände mig redan ångestfylld, och det värsta händer. Det var en mat-ätartävling på scenen och det hördes i högtalarna över hela arenan. Jag lyssnade inte så mycket eftersom jag var helt inne i att kramas med er. Men i slutet, tack och lov att det var slutet ändå, hör jag hur någon börjar spy i högtalarna.

Jag minns att jag sätter mig ner på golvet, håller för öronen och skriker. Sen minns jag inte så mycket mer. Allt är rätt suddigt. För en sekund kände jag mig svimfärdig. För någon som inte känner mig eller vet om min emetofobi är det nog svårt att förstå och det måste se ut som att jag överdriver. Men jag vet att många av er vet, och även Felicia och Thomas, som jag hade min m&g med, visste. Dom sa att jag fick avbryta, men jag ville inte. Jag kände mig redan så hemsk som inte klarade av att träffa alla som ville träffa mig pga hur jag mådde redan tidigare på dagen. Men jag bara skakade och försökte hålla mig från att gråta. Sen sprang jag in backstage, försökte lugna mig och äta något men det gick inte. Jag fick skjuts tillbaka till hotellet och stannade inte ens tills dagen var slut. Väl på hotellet bröt jag ihop. Jag var arg. Arg på mig själv för att jag kände mig så jäkla löjlig. Arg för att jag mår såhär. Men mest av allt arg för att jag satt mig själv i den här situationen.

Varför är jag bland folk när det här kan hända?
Varför låser jag inte bara in mig och aldrig går utanför dörren för att slippa sånt här. Slippa ångesten och rädslan.
Så kände jag första timmen.

Sen blev jag ännu argare på mig själv. ”Din dumma jävel, är det så du vill leva ditt liv eller?”, tänkte jag.
För nej, självklart vill jag inte leva mitt liv så. Min fobi styr mig redan tillräckligt som det är.

Turnén, speciellt vid den här årstiden, är en väldigt stor utmaning för mig. Dela rum med andra, kroppskontakt med så många osv. Och jag har varit förvånad över hur bra det har känts och gått. Tills detta händer. Och så fort jag nu ens tänker tanken att ställa mig vid en m&g igen, får jag dom sjukaste panikångestattackerna jag haft på väldigt länge. Det har gjort mig så rädd, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag kommer ta mig ur det. Men inte nu. Inte den här veckan. Därför har jag fattat ett väldigt jobbigt beslut som jag kommer vara arg på mig själv över länge men som gör att min ångest just nu kommer släppa lite i alla fall. Jag kommer inte följa med till Tubecon Helsingborg. Jag önskar att jag inte behövde vara självisk i det här beslutet, men jag måste. Så alla som jag gör besvikna, jag är så otroligt ledsen och jag hoppas verkligen att ni förlåter mig och att vi ses någon annan gång. Det kommer flera fantastiska Youtubers till Helsingborg som ni kommer få träffa <3.

Tack igen för alla era fina kommentarer om att jag börjat med bloggen lite smått igen. Synd bara att det blev ett sånt här inlägg nu.. Jag kände bara att jag behövde förklara mig. Är det något ni vill att jag skriver mer om så lämna gärna en kommentar om det. Ni är för bra.

You might also like

Sandra Lindahl - FRÅGESTUND Sponsored - Like a Halloween Quueen Caroline Roxy - Sparkling ocean Josephine Qvist - SNABB UPDATE Sponsored - Dagens mest populära kampanjer Paulina Danielsson - No more slutty halloween.
  • Jenny Eriksson

    Hej Michaela! Ett skepp kommer lastat fyllt med styrkekramar! 🙂
    Jag brukade läsa din blogg till och från när jag var yngre, jag inspirerades av din energi och styrka att vara dig själv i en värld där vi nästan påtvingas att bli någon vi inte är!
    Idag hittade jag tillbaka till din blogg och jag ser en väldigt ledsen och utmattad tjej! Du ska veta att den glada, energiska tjejen som jag såg förut FINNS KVAR inom dig, ohyes she does! Även om det ibland känns som att världen är insidan av ett rövhål(ursäkta språket ;D), ofta helt utan anledning!
    Jag levde med depression i nästan tio år innan jag blev fri från ångesten. Idag är jag 24 och har äntligen hittat mig själv! Av olika anledningar så fastnade jag i en loop där jag kände en konstant smärta men inte kämpade på rätt sätt, för tyvärr är det så att det spelar ingen roll hur mycket man kämpar emot om man inte ser det för vad det är – en återvändsgränd! Det finns ingenting i den änden där du står och stampar nu, du måste vända dig om, det finns ingenting där! VÄND DIG OM! <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *